Rolf

Rolf kom till på samma plats som Sixten, i den lilla verkstan där tyg, ideér och skruvar alltid låg lite överallt och de pratade ett språk som var nytt för Rolf. Och mitt i allt det där, blnad både tystnad och små fniss, vaknade Rolf till liv.

Han var mjuk, rund och sådär skojigt blyg redan från början. Inte den blyga som springer iväg, utan den som tittar fram bakom sin svans, glömmer vad han tänker säga, och fnissar lite åt fel saker när han blir pirrig. 

Men som många blyga barn är Rolf bra på något viktigt. Han ser. Han lyssnar. Han märker hur människor mår, och han behöver lite tid innan han vågar ta plats.

Rolf älskar rutiner. De gör världen lugnare för honom.

Men det finns en sak som får honom att känna sig extra trygg. Det är när någon sätter sig på honom.

Inte hårt, inte snabbt, utan bara sådär lugnt och nära som känns som ett litet ”hej”.

Då händer något i Rolf. Svansen glider undan lite, fnisset kommer längre ut, och han tänker, ”nu är vi vänner”.

Och när Rolf har hittat sina vänner, då händer det något ännu större.

För när han känner sig trygg, då går det inte att få tyst på honom. Då har han så många ord och tankar som bara bubblar upp.

Det är nästan svårt att tro att det är samma Rolf som nyss gömde sig bakom svansen.

Så om du sitter på Rolf och han börjar kännas lite mer modig, fnissig och pratig, då vet du. Han känner sig trygg hos dig. Och det tycker han väldigt mycket om.