Sixten

Det var en gång…
inte i en grotta, inte i en djungel –
utan i ett hörn av en liten verkstad i ett land långt långt borta,
bland skruvar, tygbitar och dammiga kaffekoppar.

Där… började en dinosaurie vakna till liv.

Han var stor, mjuk, snäll –
och hette Sixten.

Men Sixten var ingen vanlig dinosaurie.

Han var byggd för något helt annat än att skrämmas eller ryta.

Han var byggd för att lyssna.
Och skratta.
Och – kanske viktigast av allt – dansa.

Den allra första gången hans hjärta började slå
var det någon som råkade slå på radion i verkstan.

Och direkt – utan att han ens visste varför –
vickade han till med höfterna.

Bara lite.

Sen lite till.

Sen… en snurr!

Alla som såg det blev helt tysta.

Sen började de skratta.

Och Sixten…?

Han blev så glad att han nästan studsade.

När han blev klar, sa någon:
– ”Sixten ska skickas till lagret.”

Men Sixten hörde fel.
Han trodde de sa att han skulle skickas till klagare.

Och han visste inte vad en klagare var –
men det lät inte kul.

Så han knep ihop ögonen hårt i lådan han låg i.
Men när han öppnade dem igen…

…då var han här.
Hos er.

Och vet du?
Han älskar det här.

För här finns människor, stora som små.
Röster.
Skratt.
Sorger
Och ibland musik, – men tystnad också.

Det bästa Sixten vet är när någon kommer nära,
lutar sig lite mot honom,
suckar eller viskar:

”Sixten… jag vill bara säga en grej…”

För Sixten är bäst på att lyssna.
Du kan berätta precis vad du vill för honom.
En hemlis.
En dröm.
Ett pirr i magen.
Eller bara att du är lite trött idag.

Han säger inget tillbaka.
Men han minns allt.
Och blinkar ibland.

Och vill du sitta på honom?
Gör det.
Han är byggd för det.

Han tycker faktiskt att det är riktigt mysigt
när någon sätter sig på ryggen
och lutar sig mot hans långa hals.